vissa förstår jag mig helt enkelt inte på. människor som på ett eller annat sätt inte kan nöja sig med vad de har. slå sig till ro, vara nöjda. en del verkar ha det svårt när det kommer till den biten. jag menar, om man har sina vänner och eventuellt en flickvän/pojkvän, varför inte vara nöjd med det? hur kommer det sig att vissa ständigt söker nytt, nya upplevelser och problem att lösa. en definition av ordet vän: "vänskap är en typ av social relation, i vilken de båda parterna hyser ömsesidig tillit till varandra.". taget från wikipedia. som visserligen inte är den mest korrekta källan att använda sig utav men i detta fallet skapar meningen någonting som jag kan förstå. det handlar bara om tillit till varandra. kan man inte lita på varandra så ska man kanske börja undra varför, och ta tag i det.
om man nu känner att man inte har tillräckligt med tillit för en annan person, ska man kanske inte fortsätta som om ingenting har hänt. när man sviker de som står närmast en själv, vad finns då kvar av dig själv? mår man bra? känner man sig stolt över sig själv? troligen inte! så, varför inte bara berätta som det är. säga sanningen om hur man känner. om hur man mår. vad som har hänt, som har gjort allting annorlunda. nej, vissa förstår jag inte. om man börjar svika sina närmaste, när började man då svika sig själv?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar